Umayyadmoskén

Platsen har varit en kultplats sedan järnåldern. Araméerna byggde här ett tempel åt stormguden Hadad-Ramman; en sten från kung Hazaels regeringstid finns bevarad i Nationalmuseet i Damaskus. Under seleukiderna var helgedomen troligen helgad åt Zeus och efter den romerska erövringen 64 f.Kr. åt Jupiter, och den blev det största templet i det romerska Syrien. År 391 omvandlade kejsar Theodosius I det till en katedral, säte för biskopen av Damaskus.

Efter den muslimska erövringen (634 enligt engelskspråkiga Wikipedia, 636 enligt den tyskspråkiga) inrättades ett bönerum för muslimer i byggnadens sydöstra del. År 706 beslöt al-Walid I att bygga en församlingsmoské, rev större delen av kyrkan och återlämnade som kompensation andra konfiskerade kyrkor till de kristna. Färdigställandet dateras till 711 eller 715, det senare under hans efterträdare Sulayman. Enligt Ibn al-Faqih lades 600 000 till 1 000 000 gulddinarer ned och omkring 12 000 människor arbetade på bygget.

Bränder 1069, 1401 (under Timur, då den centrala kupolen rasade) och 1893, tillsammans med jordbävningarna 1759, tvingade gång på gång fram återuppbyggnad; mamlukerna, särskilt Baybars från 1270, var särskilt aktiva restauratörer. Efter 1893 ägnade osmanerna nio år åt att återuppbygga bönesalen, där de i stort sett behöll planen men inte återskapade den ursprungliga dekoren.[1][2]

Den rektangulära inhägnaden mäter omkring 97 gånger 156 meter (157 gånger 97 i tyskspråkiga Wikipedia); dess yttermurar är det romerska tempelområdets. Gården ligger i norr, den 136 gånger 37 meter stora bönesalen i söder, med tre skepp parallella med qiblaväggen på korintiska kolonner, korsade av ett högre centralt tvärskepp. Över detta reser sig Örnkupolen (Qubbat an-Nisr), återuppbyggd i sten efter 1893; dess höjd anges till 36 meter (den engelskspråkiga artikeln) eller över 45 meter (den tysk- och arabiskspråkiga).

Guldmosaiker täckte en gång omkring 4 000 kvadratmeter och visade landskap och byggnader men inga människo- eller djurgestalter; de bäst bevarade resterna finns på gården. Det finns tre minareter: Brudens minaret på norra muren (nedre delen troligen från 800-talet, toppen från 1174), den omkring 77 meter höga Isaminareten i sydost (huvuddelen från 1247, toppen osmansk) och den åttkantiga Qaitbayminareten från 1488 i sydväst.[1][2][3]

Platsen tjänade arameiska, grekiska och romerska kulter, därefter som kristen katedral och från 700-talet som stadens sunnitiska församlingsmoské. Den var också ett lärdomscentrum: Ibn Taymiyya undervisade här från 1285, och astronomen Ibn al-Shatir var tidmätare och överste muezzin 1332–1376. Under osmanerna var dess waqf, med 596 anställda, stadens största, och dess predikant en av Damaskus mest inflytelserika ämbetsmän.

Såväl kristen som muslimsk tradition, som går tillbaka till 500-talet, förlägger Johannes döparens (Yahya) huvud hit; en helgedom i bönesalen vördas av båda. Den 6 maj 2001 bad påven Johannes Paulus II där, det första påvliga besöket i en moské. Två helgedomar minner om Husayn ibn Ali, profetens sonson; enligt den tyskspråkiga artikeln är den som sägs rymma hans huvud en viktig shiitisk pilgrimsplats. Islamisk tradition förknippar Isaminareten med Jesu nedstigande vid tidens slut.

Politiskt har moskén gång på gång fungerat som samlingspunkt, mot korsfararna 1148 och för de första betydande protesterna under arabiska våren i Syrien den 15 mars 2011.[1][2]

Dess plan med tre skepp och ett tvärskepp präglade moskéer långt utanför Syrien, däribland Córdoba och al-Azhar i Kairo. En studie från 2022 drog slutsatsen att de flesta mosaikstenarna tillverkats i Egypten; huruvida bildvärlden föreställer paradiset, Damaskus eller den kända världen är fortfarande omdebatterat.[1]

Källorna dokumenterar inga skador efter 1994, då den renovering som Hafez al-Assad beordrat, och vars metoder Unesco kritiserade, slutfördes. Damaskus gamla stad som helhet står sedan 2013 på listan över hotade världsarv.[1][3][4]