Salah Ed-Din-borgen

Platsen har varit befäst sedan åtminstone mitten av 900-talet; dess förste kände innehavare var enligt engelskspråkiga Wikipedia en underlydande till hamdanidemiren Sayf al-Dawla. År 975 erövrade den bysantinske kejsaren Johannes I Tzimiskes den, och bysantinerna byggde ut befästningarna. Omkring 1108 övergick den till korsfararfurstendömet Antiokia; tyskspråkiga Wikipedia nämner Tankred. Robert (kallad ”den spetälske” i engelskspråkiga Wikipedia) innehade den från åtminstone 1119; tyskspråkiga Wikipedia uppger att han tillfångatogs och avrättades samma år, och att hans son Vilhelm byggde borgen i stor skala. Ovanligt nog anförtroddes den aldrig åt en riddarorden.

I juli 1188 belägrade Saladin och hans son az-Zahir Ghazi borgen; dateringarna dag för dag skiljer sig åt (engelskspråkiga Wikipedia: ankomst 27 juli, stormning 29 juli; tyskspråkiga Wikipedia: ankomst 24 juli, genombrott 26 juli). Efter två till tre dagars bombardemang bröt sig angriparna in och garnisonen kapitulerade mot betalning av lösen. Saladin förlänade borgen åt emiren Nasir al-Din Mankawar, vars arvingar innehade den till 1272, då den övergick till sultan Baibars. Den avfällige emiren Sunqur al-Ashqar gjorde den på 1280-talet (tyskspråkiga Wikipedia: 1280) till centrum för ett halvt självständigt emirat tills han överlämnade den till sultan Qalawun 1287. Den förblev betydelsefull under mamlukerna till åtminstone slutet av 1300-talet men övergavs senare.[1][2][3]

Borgen upptar en omkring 700 meter lång ås (arabiskspråkiga Wikipedia: 740 m), som ursprungligen hängde samman med en platå i öster. Där höggs en 28 meter djup grav ut i klippan, varvid en klippnål lämnades kvar som stöd för bron; engelskspråkiga Wikipedia anger dess längd och bredd till 156 m och 14–20 m, tyskspråkiga Wikipedia till 130 m och 20 m. Ett kärntorn med omkring 5 meter tjocka murar, delvis byggt av rusticerade block upp till fyra meter långa, reser sig över graven.

I mitten ligger det bysantinska citadellet; där finns också cisterner, en korsfararkyrka bredvid ett av två bysantinska kapell, en moské från Qalawuns regeringstid och ett ayyubidiskt palats med bad, gårdar och ivaner. Enligt Unesco rekonstruerades palatsets huvudport 1936; tyngdpunkten ligger i dag på konsolidering och konservering.[1][2][3][4]

Borgen bevakade vägen från Latakia till Orontesdalen och vidare till Aleppo och Antiokia. Unesco noterar att den, trots att den delvis ligger i ruiner, bevarar drag från sin bysantinska början på 900-talet, de frankiska omvandlingarna och de ayyubidiska befästningarna, och därmed dokumenterar utbytet av försvarsteknik i Främre Orienten. I början av 1900-talet kallade T. E. Lawrence den ”det mest sensationella inom borgbyggnad jag någonsin sett”.[1][2][4]

Enligt engelskspråkiga Wikipedia hade borgen 2016 klarat inbördeskriget utan betydande skador. Vid jordbävningen i februari 2023 förstördes ett av dess befästa torn. Världsarvet står sedan 2013 på listan över hotade världsarv.[1][4]