Ugarit

Platsen var bebodd från neolitikum och framåt; engelskspråkiga Wikipedia anger slutet av åttonde årtusendet f.Kr., tyskspråkiga Wikipedia det sjunde. Den blev urban från början av tredje årtusendet, övergavs omkring 2200 f.Kr. och återbefolkades och befästes under mellersta bronsåldern. Arkivet i Mari (omkr. 1765 f.Kr.) nämner Ugarit och ett besök av kung Zimri-Lim; staden var då vasall under riket Yamhad med centrum i Aleppo. Fynd vittnar om kontakter med Egypten under Mellersta riket.

Dess guldålder inföll under senbronsåldern. Ugarit handlade med Egypten, Cypern, Egeiska området, hettiterna och Levantens städer, och dess befolkning uppskattas till 6 000–8 000. Under Niqmaddu II (omkr. 1350–1315 f.Kr.) blev den hettitisk vasall men behöll ett stort ekonomiskt och kulturellt oberoende. Brev i Amarnaarkivet dokumenterar diplomatiska förbindelser med Egypten.

Omkring 1200 f.Kr. drabbades östra Medelhavet av hungersnöd samtidigt som sjöburna plundrare härjade kusten. Den siste kungen, Ammurapi, bad förgäves om hjälp, eftersom hans armé och flotta tjänade hettiterna. Staden plundrades och brändes, troligen av de så kallade sjöfolken. Dateringarna varierar mellan 1194 och 1185 f.Kr.; engelskspråkiga Wikipedia rapporterar att radiokol- och astronomiska data pekar mot 1192–1190 f.Kr. Ugarit återuppbyggdes aldrig.[1][2][3]

Höjden omfattar omkring 28 hektar och reser sig upp till 20 meter; en stadsmur med en känd befäst port omslöt staden. I väster låg den kungliga zonen med palatset, som under 1300- och 1200-talen f.Kr. växte i flera faser kring gårdar. Dess storlek varierar mellan källorna: omkring 6 500 m² (engelskspråkiga Wikipedia), omkring 10 000 m² med ett hundratal rum (tyskspråkiga Wikipedia), nästan en hektar (Unesco). Bottenvåningen av sten är på sina ställen bevarad upp till 4 meters höjd, och talrika trappor vittnar om en förlorad övervåning.

På akropolen stod Baals och Dagans tempel, vart och ett med förhall och inre helgedom. Baalstemplet förstördes i mitten av 1200-talet f.Kr., möjligen av en jordbävning, och återuppbyggdes inte, medan Dagans tempel restaurerades. Mellan dem stod översteprästens hus. I stadens centrum låg det så kallade Rhytontemplet inne i ett bostadskvarter. Husen följde en gemensam typ med vestibul, gård och trappa, längs smala, oregelbundna gränder.

Till riket hörde hamnen Minet el-Beida, omkring 1,5 till 2 kilometer västerut, och sekundärresidenset Ras Ibn Hani, omkring 5 kilometer söderut.[1][2][4]

Ugarit var ett handelscentrum, ett kungasäte och ett religiöst centrum. Stelar, statyer och sexton stenankare påträffades som votivgåvor vid Baalstemplet. Översteprästens hus rymde lertavlor med mytologisk diktning, däribland Baalcykeln, samt skrivövningar och ordlistor som tyder på en skrivarskola. Rhytontemplet har också tolkats som en plats för marzeah, en gemensam fest till en gudoms ära.

Efter förstörelsen låg platsen övergiven i århundraden; en liten by fanns i närheten under 500- till 300-talen f.Kr., och en kortvarig bosättning förekom under romersk tid. Akropolen plundrades senare och användes som stenbrott. År 1928 öppnade en bonde som plöjde en åker av en händelse en grav i nekropolen vid Minet el-Beida. En fransk mission under Claude Schaeffer grävde från 1929, senare under andra ledare och från 2005 tillsammans med Syrien, tills inbördeskriget avbröt arbetet 2011.[1][2][4]

Omkring 1400 f.Kr., eller från 1300-talet f.Kr., utvecklade skrivare i Ugarit en alfabetisk kilskrift med 30 tecken vars bokstavsordning liknar den feniciska. Akkadiska tjänade vid sidan av den som diplomatins språk. Enligt Unesco gjorde inskrivna bronsverktyg det möjligt att dechiffrera skriften 1930; tyskspråkiga Wikipedia tillskriver Hans Bauer (1932), Charles Virolleaud och Édouard Dhorme detta.

Lertavlorna omfattar också hurritiska hymner som betraktas som den äldsta bevarade notskriften. Synkronismer i texterna, till exempel med den egyptiske kanslern Bay, har förfinat kronologin för östra Medelhavet. Unesco noterar att efter sextio års forskning endast en sjättedel av platsen hade grävts ut.[1][2][4]

Sedan senbronsåldern har floden Nahr Chbayyeb eroderat bort omkring 50 meter av höjdens norra ände, och apelsinodlingar på den södra sluttningen förhindrar utgrävning. Minet el-Beida är i dag en militärhamn och inte tillgänglig för utgrävning. Utgrävningarna avbröts av inbördeskriget 2011; engelskspråkiga Wikipedia rapporterar att många pilspetsar tillvaratogs ur förstörelselagret 2021. Källorna innehåller inga uppgifter om krigsskador eller om det nuvarande bevarandetillståndet.[1]