Synagogan i Dura-Europos

Staden Dura-Europos grundades omkring 300 f.Kr. av Seleukos I som en fästning på vägen mellan Antiokia och Seleukeia vid Tigris. Parterna intog den 113 f.Kr.; från 165 e.Kr. var den ett romerskt gränsfäste tills den sasanidiske kungen Shapur I erövrade den efter en belägring 256, eller 256–257. Befolkningen deporterades och staden återbefolkades aldrig permanent.

Synagogan utvecklades ur ett privathus i kvarteret L7. Tyskspråkiga Wikipedia uppger att det troligen användes för gudstjänst från slutet av 100-talet, medan kronologin efter Clark Hopkins i den engelskspråkiga artikeln om staden daterar ombyggnaden till omkr. 165–200. Byggnaden byggdes om 244/245, vilket en arameisk inskrift och inskrivna takplattor visar; en grekisk platta nämner Samuel, son till Yedaya, judarnas äldste, som grundare 245.

Före det sasanidiska anfallet fyllde den romerska garnisonen byggnaderna längs den västra muren med jord och bråte för att förstärka den, vilket begravde större delen av synagogan. Ett team från Yale och Frankrike under ledning av Clark Hopkins frilade den 1932. Att flytta hela byggnaden till Yale tilläts inte, och målningarna hamnade i Damaskus.[1][2][3][4][5]

Huset mätte omkring 15 gånger 8 m, med en annexbyggnad på omkring 10 gånger 8 m; rummen var grupperade kring en gård, och annexet rymde en förgård med peristyl och samlingssalen. Salen mätte 13,65 gånger 7,68 m med en omkring 7 m hög takhöjd; dess västra vägg, vänd mot Jerusalem, rymde toraskrinet. Taket var klätt med målade terrakottaplattor, varav 234 har tillvaratagits, som visar blommor, frukter, djur, kvinnoansikten och stjärntecken, eller grekiska och arameiska inskrifter.

Målningarna löper i tre register ovanför en sockel och når omkring 7 m höjd. Tekniskt är de tempera på puts snarare än äkta fresk. På grund av fyllnadens lutning bevarades västväggen nästan helt, nord- och sydväggarna till ungefär hälften och östväggen endast som en smal remsa.[1][2]

Byggnaden betjänade den judiska församlingen i en flerspråkig garnisonsstad och blev genom successiva utbyggnader kärnan i ett litet judiskt kvarter. Inskrifter och graffiti från synagogan är på arameiska, grekiska, medelpersiska och partiska; de flesta av de persiska skrevs på målningarna och vittnar om uppskattning från besökare från andra orter. Användningen upphörde med begravningen 256.

I dag är den målade salen enligt engelskspråkiga Wikipedia uppställd i Nationalmuseet i Damaskus i sitt ursprungliga arrangemang; tyskspråkiga Wikipedia talar om ett särskilt rum. År 2025, efter Assadregeringens fall, kunde en delegation av utländska forskare för första gången på årtionden se målningarna.[1][2][3]

De 58 bevarade scenerna, troligen omkring 60 % av det ursprungliga programmet, bygger på den hebreiska bibeln: Isaks bindning, Mose vid den brinnande busken och när han leder israeliterna genom Röda havet, Hesekiels syn, Mordokai och Ester, Samuel som smörjer David. Guds hand markerar gudomligt ingripande; israeliterna framträder som en väpnad styrka med sköldar och fälttecken i romersk stil, tabernaklet som ett romerskt tempel och Aron i persisk dräkt. Fyndet utmanade snäva tolkningar av ett judiskt bildförbud. Posten på Unescos preliminära lista, där Dura-Europos har stått sedan 1999, räknar synagogans målningar till stadens mest berömda.[1][2][3][5]

Stadsnivå: Dura-Europos plundrades och förstördes till stor del mellan 2011 och 2014 under IS; satellitbilder från 2015 visade att mer än 70 % av platsen hade ödelagts av plundrare. Byggnadsnivå: enligt engelskspråkiga Wikipedia tycks det som återstod av synagogan på platsen ha förstörts, möjligen 2014. Målningarna och den återuppbyggda salen finns i Nationalmuseet i Damaskus; deras nuvarande bevarandetillstånd beskrivs inte i källorna.[1][3][4]