Aleppos citadell

Ett tempel åt stormguden Hadad, nyligen utgrävt och omnämnt i kilskriftstexter från Ebla och Mari, daterar kullens användning till mitten av tredje årtusendet f.Kr.; det förblev i bruk åtminstone till 800-talet f.Kr. Medeltida arabiska historiker daterar den befästa akropolen till seleukidhärskaren Seleukos I, som döpte om staden till Beroia. Kejsar Julianus offrade en vit tjur till Zeus på akropolen 363, och på 600-talet sökte stadens invånare skydd i citadellet under striderna med sasaniderna.

Muslimska härar intog Aleppo 636. Hamdaniden Sayf al-Dawla styrde från staden från 944, och efter den bysantinska plundringen 962 flyttade hamdaniderna sitt palats in i citadellet. Nur ad-Din (regerade 1147–1174) befäste det. Sin nuvarande form har det främst att tacka Saladins son al-Zahir Ghazi (regerade 1193–1215), som förstärkte murarna, klädde sluttningen med sten, fördjupade vallgraven, slog en bro över den och 1213 återuppbyggde ingångsbyggnaden.

Mongolerna skadade citadellet 1260 och Timur förstörde det 1400–1401. Från 1415 återuppbyggde den mamlukiske guvernören Sayf al-Din Jakam det med två framskjutna torn och ett palats ovanför porten. Efter en restaurering under Süleyman I (1521) och svåra skador vid jordbävningen 1822 följde utgrävning och restaurering under det franska mandatet från 1930-talet, och konservering genom Aga Khan Trust for Culture på 2000-talet.[1][2][3]

Höjden har en elliptisk bas på 450 gånger 325 meter och reser sig omkring 50 meter; toppen mäter 285 gånger 160 meter. Sluttningen var en gång helt klädd med kalksten, varav delar finns kvar, och en 22 meter djup och 30 meter bred vallgrav från 1100-talet omger den. Bron leder in i ingångsbyggnaden, vars väg med rätvinkliga svängar (fem, eller fler än sex på ett annat ställe) och tre portar med huggna figurer var utformad för att bromsa angripare, med hjälp av maskiner.

Ovanför ingångsbyggnaden ligger den mamlukiska tronsalen, enligt arabiskspråkiga Wikipedia 26,5 gånger 23,5 meter; al-Ghawri, den siste mamluksultanen, ersatte dess platta tak med nio kupoler. Innanför finns det ayyubidiska ”härlighetens palats” med muqarnasportal och fyrivangård, ett tredelat hammam, två moskéer omvandlade från bysantinska kyrkor – Abrahamsmoskén och Stora moskén med sin 21 meter höga minaret – samt brunnar upp till 125 meter djupa.[1][2][3]

Kullen var först en kultplats för stormguden, senare akropol, tillflyktsort och fästning. Under zengiderna och ayyubiderna var citadellet ett härskarsäte och ett fängelse för framstående korsfarare: Joscelin II av Edessa dog här, och Raynald av Châtillon och kung Balduin II av Jerusalem hölls fångna här. I början av 1200-talet blev det en palatsstad med bostads-, religiösa, militära och förrådsbyggnader. Under osmanerna tjänade det som kasern; 1679 räknade den franske konsuln d'Arvieux där 1 400 personer, varav 350 janitsjarer.

En folklig tradition förknippar kullen med Abraham, som sägs ha mjölkat sina får här; Nur ad-Din gav Abrahamsmoskén en mihrab av trä som gick förlorad under mandattiden. Under 1900-talet blev citadellet en arkeologisk plats och evenemangsplats, med en amfiteater tillagd 1980, och det fungerar som stadens emblem. Under inbördeskriget använde Syriska armén det som militärbas.[1][2][3]

Unesco framhåller vallgraven, den stenklädda glacisen och portanläggningen med dess maskiner som en betydande helhet av arabisk militärarkitektur. När al-Zahir Ghazi utvidgade stadsmurarna kom citadellet att stå i befästningarnas centrum i stället för i deras utkant.[1][4]

Krigsskador finns registrerade för augusti 2012 (den yttre porten) och juli 2015 (tunnelexplosion under den yttre muren, ansvaret omstritt); citadellet öppnade igen i början av 2018 medan reparationer pågick. Efter omfattande skador vid jordbävningen den 6 februari 2023 öppnade det igen den 17 februari 2024 efter två restaureringsfaser på det södra framskjutna tornet. Den 29 november 2024 intog Hay'at Tahrir al-Sham och andra rebellstyrkor citadellet.[1][2]