Amrit

Keramik visar bosättning redan under tredje årtusendet f.Kr.; tyskspråkiga Wikipedia daterar de tidigaste spåren vid Tell Amrit till omkring 2100–1750 f.Kr. och beskriver ett grundande av staden av amoriter från Arwad omkring 1600 f.Kr. En ort som nämns i berättelser om Thutmosis III:s krig identifieras i dag vanligen med Amrit. I slutet av 333 f.Kr. uppehöll sig Alexander den store i Marathus, då en fastlandsbesittning tillhörande kung Gerostratos av Arados (Arwad).

Under den seleukidiska perioden bröt sig Marathus loss från Arados; den präglade egna mynt omkring 230 f.Kr., och 219 f.Kr. var de två städerna åtskilda. Enligt engelskspråkiga Wikipedia plundrades Marathus av styrkor från Arados 148 f.Kr.; tyskspråkiga Wikipedia rapporterar, efter Diodoros, ett misslyckat aradiskt försök före 147 f.Kr. och anser att det exakta datumet för förstörelsen är okänt. Strabon beskrev orten som en nedriven stad. Romerska författare nämnde fortfarande Marathus fram till Hadrianus tid, och tre gravkammare från romersk tid påträffades 2011.

Henry Maundrell (1697) och Richard Pococke (1743) besökte ruinerna; Ernest Renan grävde 1860, Maurice Dunand i flera kampanjer från 1926 och tillsammans med Nassib Saliby från 1954. Fynden förvaras bland annat i Louvren, Nationalmuseet i Damaskus och museet i Tartus.[1][2]

Huvudhelgedomen (Maabed), enligt tyskspråkiga Wikipedia troligen från andra hälften av 400-talet f.Kr., är huggen ur klippan: en pelarportik omger en omkring tre meter djup bassäng som matas av en källa, med en kubformad naiskos på en hög bas i mitten. Måtten skiljer sig mellan källorna (engelskspråkiga Wikipedia: gården 47 × 49 m; tyskspråkiga Wikipedia: anläggningen 56,33 × 48,55 m, bassängen 46,70 × 38,50 m). Inskrifter vittnar om dyrkan av Melqart och Eshmun.

Omkring 200 meter åt nordost ligger en stadion huggen i klippan, omkring 225–230 meter lång och 30–40 meter bred, med sju delvis bevarade sittrader, daterad till slutet av 300-talet eller början av 200-talet f.Kr. I söder står de gravtorn som kallas al-Maghazil (”Sländorna”), upp till omkring 7,5 meter höga, ett av dem prytt med fyra lejonprotomer, ovanför underjordiska kammare med fynd från 400-talet till 100-talet f.Kr.; söder om Nahr al-Qubli finns Burj al-Bazzaq, ursprungligen 19,5 meter högt, och ytterligare hypogéer.[1][2][3]

Engelskspråkiga Wikipedia beskriver Marathus som det antika Feniciens nordligaste betydande stad och Arwads bas på fastlandet. Enligt arabiskspråkiga Wikipedia besöktes källhelgedomen också för helande; stadion antas ha varit arena för heliga spel. Staden präglade tvåspråkiga silvermynt enligt attisk myntfot. Eftersom platsen till stor del övergavs och föga byggdes om, har dess ruiner bevarats utan omfattande senare ombyggnader.[1][2][3]

World Monuments Fund förde upp Amrit på sina bevakningslistor över hotade platser 2004 och 2006 och angav snabbt förfall till följd av vandalisering och framträngande bebyggelse. År 2006 hölls en tredagars workshop med Unesco, det syriska Generaldirektoratet för antikviteter och museer och lokala förvaltningstjänstemän. Källorna innehåller ingen senare rapport om skicket.[1]