Serjilla

Tyskspråkiga Wikipedia daterar bosättningens början till mitten av 300-talet och dess slut till efter 600-talet. Engelskspråkiga Wikipedia anger 473 som det år Serjilla byggdes; tyskspråkiga Wikipedia identifierar detta som dateringen (år 784 i den seleukidiska tideräkningen) av en mosaik i badhuset. Bosättningen växte fram i en naturlig sänka och blomstrade tack vare vindruvor och oliver; även kalkstensbrytning var vanlig, ibland direkt under byggnaderna. Liksom de flesta döda städer övergavs Serjilla enligt engelskspråkiga Wikipedia på 600-talet sedan den arabiska erövringen hade skurit av handelsvägarna mellan Antiokia och Apameia. Unesco anger 700- till 900-talen för övergivandet av de forntida byarna som helhet.

Melchior de Vogüé undersökte platsen på 1860-talet. Howard Crosby Butler besökte den med Princetonexpeditionen 1899/1900 och på nytt 1904/05; enligt engelskspråkiga Wikipedia hade den golvmosaik som teamet funnit försvunnit när det återvände.[1][2][4]

I centrum står två byggnader från 400-talet sida vid sida: en andron, ett mötes- och gästhus för män med en tvåvånings pelarportik och kapitäl av den typ Butler kallade ”syriska”, samt ett badhus. Badmosaiken visar ett granatäppelträd; en inskrift nämner Julianos och hans hustru Donna som donatorer. Den norra delen rymde vilo- och omklädningsrum, den södra varma och kalla bad.

Talrika tvåvåningshus av kalkstensblock, en del med portiker och gesimser (som hus nr 18, troligen från slutet av 400-talet), speglar samhällets välstånd; bakom en villa finns en nedsänkt byggnad med en olivpress. Av den treskeppiga basilikan, som Butler daterade till mitten av 400-talet, återstår endast delar av absiden, martyriet och sydfasaden.[1][2]

Arabiskspråkiga Wikipedia beskriver invånarna som bönder som kombinerade jordbruk, boskapsskötsel och olivoljeproduktion, talade syriska, kunde grekiska och konverterade från hedendom till kristendom. Unesco värdesätter de forntida byarna i norra Syrien som vittnesbörd om landsbygdslivet under senantiken och om kristendomens spridning i bysamhällen. Världsarvet upptogs 2011 och står sedan 2013 på listan över hotade världsarv; engelskspråkiga Wikipedia anger i stället 2011 för upptagandet på hotlistan.[1][3][4]

Enligt engelskspråkiga Wikipedia bodde flyktingar i ruinerna 2012–2015, byggde ugnar och en toalett och orsakade mindre skador. I den västra delen använde en militär pluton ruiner som förläggning och lade på plåttak. I maj 2019 slog tre robotar ned i den västra delen; ett hus som 2011 hade byggts om till gästhus förlorade sitt tak.[1]