Palmyra

Orten framträder i de skriftliga källorna omkring 2000 f.Kr., då en man som kallas tadmoré förekommer i ett kontrakt i den assyriska handelskolonin Kültepe; lertavlor från Mari från 1700-talet f.Kr. stavar namnet Ta-ad-mi-ir. Engelskspråkiga Wikipedia daterar dess införlivande i Romarriket till omkring år 14 e.Kr., under Tiberius, medan Unesco förlägger den romerska kontrollen till mitten av första århundradet e.Kr.

Hadrianus besökte staden 129 och gjorde den till en fri stad; mellan 213 och 216 upphöjde Caracalla den till colonia. År 260 besegrade den palmyrenske härskaren Odaenathus den persiske kungen Shapur I, och från 270 utvidgade hans änka Zenobia det palmyrenska väldet ända till Egypten. Efter ett förnyat uppror 273 lät kejsar Aurelianus jämna staden med marken; den fortlevde som en mindre garnisonsstad.

Khalid ibn al-Walid intog staden 634. Den blomstrade på nytt under umayyaderna och ödelades av Timur 1400, varefter den förblev en by. Henri Seyrig inledde storskaliga utgrävningar 1929, och 1932 hade invånarna flyttats till den nya byn Tadmur intill ruinerna.[1][2][5]

Den stora kolonnaden, omkring 1,1 km lång, utgjorde huvudaxeln från Bels tempel i öster till gravtempel nr 86 i väster; de flesta av dess kolonner, var och en omkring 9,5 m hög, härrör från 100-talet e.Kr. Längs den stod Monumentalbågen, tetrapylonen och teatern. Agoran, 71 gånger 84 m, angränsade till Tullgården.

Bels tempel förenade en romersk kolonnadgård med en i grunden semitisk plan där huvudhelgedomen stod vid sidan av den centrala axeln. Baalshamins tempel gick tillbaka till slutet av 100-talet f.Kr. och återuppbyggdes till stor del år 131 e.Kr. Väster om murarna rymmer Gravarnas dal mer än 50 gravtorn med upp till fyra våningar; det senaste är daterat till år 128 e.Kr., varefter gravtempel och underjordiska hypogéer tog deras plats.[1][2][5]

Kultlivet kretsade kring Bel, som dyrkades tillsammans med månguden Aglibol och solguden Yarhibol. En biskop är belagd senast 325 och de flesta tempel blev kyrkor, även om Al-lāts tempel förstördes 385. Umayyaderna gjorde om en del av Bels tempel till en församlingsmoské; 1132 gjorde buriderna dess tempelområde till ett citadell, som var bebott in på 1900-talet.

Ekonomin vilade på jordbruk, boskapsskötsel, skatter och framför allt karavanhandeln som förband Eufrat och Persiska viken med Medelhavet. Köpmännen betalade tull vid Tullgården, där en tvåspråkig skattelag från år 137 e.Kr. på grekiska och palmyrenska var uppsatt. Under IS första ockupation 2015 användes teatern för offentliga avrättningar.[1][2]

Tullinskriften, som påträffades 1882, överlämnades till den ryske tsaren 1901 och finns i dag i Eremitaget i Sankt Petersburg. Unesco betonar att ruinerna, som beskrevs av resenärer på 1600- och 1700-talen, påverkade återupplivandet av den klassiska arkitekturen i väst. I augusti 2015 dödade IS Khaled al-Asaad, den pensionerade chefen för antikviteterna i Palmyra.[1][5]

IS ockuperade Palmyra från maj 2015 till mars 2016 och på nytt från december 2016 till mars 2017. År 2015 förstörde IS Baalshamins och Bels tempel samt Monumentalbågen; tyskspråkiga Wikipedia rapporterar också att sex gravtorn sprängdes i september 2015. I januari 2017 förstördes tetrapylonen till stor del och teaterns scenbyggnad skadades svårt.

Det restaurerade Al-lāts lejon visades upp 2017 och ska stanna i Nationalmuseet i Damaskus. Rysk-syriska team iståndsatte området kring Efqakällan 2022. Efter december 2024 inledde Unesco ett samarbete med den syriska regeringen, ALIPH och Aga Khan Trust for Culture; enligt engelskspråkiga Wikipedia hade detta arbete fram till juni 2026 begränsats till inventeringar och skadebedömningar.[1][2][5]