Klostret Vår Fru av Saidnaya

Enligt traditionen förföljde Justinianus I under en jakt nära Saidnaya en gasell upp på ett berg där Jungfru Maria uppenbarade sig och befallde honom att bygga en kyrka; tysk- och arabiskspråkiga Wikipedia talar om två syner som bestämde platsen och utformningen. Justinianus invigde klostret på festen för Jungfru Marie födelse. Arabiskspråkiga Wikipedia tillägger att klosterlivet där går tillbaka till 400-talet. Källorna anger avståndet från Damaskus till 40 km (engelskspråkiga) eller 30 km (arabiskspråkiga).

Under medeltiden var Saidnaya ett populärt resmål, som förekommer i latinska pilgrimsberättelser, bland dem Thietmars Liber peregrinationis och Burchard av Strasbourgs Itinerarium. Dessa beskriver ikonen som ”förkroppsligad” från halsen och nedåt och som avsöndrande helig olja, ett drag som saknas i arabiskspråkiga källor. En jordbävning skadade klostret delvis 1759, och drusiska rebeller kan ha skadat det 1860. År 1883 återstod endast absiden av den medeltida kyrkan; den är införlivad i den moderna kyrkan. Ett sidorum med ett målningsfragment har daterats till 1100- eller 1200-talet.[1][2][3]

Huvudkapellet rymmer talrika ikoner och en ikonostas av trä framför altaret. Pilgrimshelgedomen, åtskild från kapellet, innehåller den Mariaikon som kallas Shaghoura (”den lysande”), förvarad dold bakom en utsmyckad nisch med silverdörrar och flankerad av senare ikoner. Silverkors och andra votivgåvor som pilgrimer lämnat hänger på väggarna. Arabiskspråkiga Wikipedia nämner ett bibliotek med hundratals böcker och handskrifter.[1][2][3]

Klostret drivs av nunnor; arabiskspråkiga Wikipedia talar om ett hundratal. Varje år den 8 september kommer pilgrimer till festen för Vår Fru av Saidnaya – kristna och muslimer enligt tysk- och arabiskspråkiga Wikipedia, kristna pilgrimer enligt den engelskspråkiga.[1][2][3]

Alla tre källorna uppger att klostret skadades under det syriska inbördeskriget; tyskspråkiga Wikipedia kallar skadorna svåra. Ingen anger år eller detaljer.[1][2][3]