Vattenhjulen i Hama

Deras ursprung är gammalt men svårt att datera. En mosaik från Apameia, 55 kilometer nedströms, visar ett hjul som är slående likt dem i Hama; Unesco och arabiskspråkiga Wikipedia daterar den till 469 e.Kr., medan engelskspråkiga Wikipedia på grundval av mosaiker och plattor placerar norier nära Apameia omkring 350 e.Kr. Tyskspråkiga Wikipedia anger 469 f.Kr. för mosaiken och hänvisar till en skildring från tidigt 200-tal av kejsar Elagabalus av en noria vid Apameia.

En regional historiker från 1200-talet rapporterade om norier i Hama i slutet av 800-talet, och många var troligen i drift där i slutet av 1100-talet. Efter jordbävningen 1157 lät Nur al-Din reparera vattensystemet och norierna. Huruvida de första hjulen härrör från romersk-bysantinsk eller islamisk tid är fortfarande en öppen fråga. Alla dateringar avser platserna: eftersom virket ständigt måste bytas ut beräknas en välskött noria förnyas helt ungefär vart femtonde år.

I början av 1900-talet hade Hama med omgivningar 105 norier. Från 1930-talet trängdes de undan av motorpumpar, och från 1960 sänkte Rastandammen flodens nivå så att de stod stilla i månader. År 1970 var åtta fortfarande i drift. Sex restaurerades mellan 1977 och 1981 och ytterligare sju 1988.[1][2][3][4]

Hjulen är underfallshjul som drivs av strömmen som trycker mot skovlar på kanten. Mellan skovlarna sitter trälådor, till hälften öppna på ena sidan, som fylls nertill och töms genom en pip i akvedukten upptill. Beroende på hjulet rymmer lådorna 4 till 12 liter, och kapaciteten varierar från 50 000 till 200 000 liter i timmen. Den massiva axeln är av valnöt; poppel, tall, ek, aprikos och mullbärsträd nämns för andra delar. Arabiskspråkiga Wikipedia räknar upp ett tjugotal namngivna komponenter.

Varje noria sitter strax nedanför ett överfallsvärn som leder strömmen mot hjulet; slussar reglerar dess hastighet, och upp till fyra hjul kan dela ett värn. Vattnet rinner ut i akvedukter på höga stenbågar som vek av i rät vinkel från floden och ibland var flera hundra meter långa. Systemet behövdes eftersom Orontes har liten lutning och flyter djupt mellan höga stränder; tysk- och arabiskspråkiga Wikipedia talar om en höjdskillnad på upp till 70 meter.[1][2][3][4]

Norierna bevattnade frukt- och grönsaksträdgårdar och försörjde staden. Enligt Unesco byggdes de av furstar och guvernörer för deras gods, palats, moskéer, hammam och karavanserajer. Al-Muhammadiya försörjde Stora moskén omkring en kilometer bort, ett hammam, fontäner, hus och trädgårdar; al-Ma'muriya betjänade trädgårdar, nio moskéer, fyra hammam och hundra brunnar. De flesta hjulen tillhörde förmögna jordägare, men brukarna delade gemensamt på kostnader, underhåll och vatten enligt fastställda regler.

Sjutton norier finns kvar i staden (arabiskspråkiga Wikipedia räknar 19). De levererar inte längre vatten eftersom deras akvedukter har kortats av, men de snurrar som en symbol för staden, belyses med strålkastare vid evenemang som vårfestivalen, och traditionellt åker ortens ungdomar på dem. Underhållet vilar fortfarande på familjer av specialiserade noriasnickare.[1][2][3][4]

I nästan 500 år var al-Muhammadiya världens högsta vattenhjul, tills Laxey Wheel på Isle of Man knappt överträffade det 1854. År 2006 utsåg American Society of Mechanical Engineers det till Historic Mechanical Engineering Landmark. Dess diameter varierar mellan källorna: 21 meter (engelskspråkiga Wikipedia), 22 meter (Unesco), 27 meter (tyskspråkiga Wikipedia).

Det arabiska namnet nā'ūra kommer av ett verb för ett dånande ljud, efter de tjocka träaxlarnas stönande.[1][2][3][4]

Under den syriska arméns anfall mot Hama i februari 1982 undgick trähjulen enligt en icke-statlig källa omfattande skador; huruvida akvedukterna revs vid den tiden är ovisst. De flesta norier överlevde det inbördeskrig som började 2011: en jämförelse av satellitbilder av tio platser som American Association for the Advancement of Science gjorde fann inga större skador fram till 2014. Den 8 augusti 2014 brändes dock den övre delen av trähjulet i noria al-Ja'bariya, medan dess stenbas klarade sig; andra plundrades på virke eller led av försummelse. År 2020 restaurerade traditionella hantverkare al-Muhammadiya, hämmade av brist på medel och på utbildade hantverkare.[1][2]