Mar Musa-klostret

De två äldsta bevarade byggnaderna var troligen romerska vakttorn som bevakade vägen från Palmyra till Damaskus, och klostret vilar på grunden till ett av dem. Handskrifts- och myntfynd, tillsammans med eremitgrottor i de närliggande klippväggarna, tyder på en grundläggning under 500-talet. Tyskspråkiga Wikipedia anger 586 som första dokumenterade omnämnande; engelskspråkiga Wikipedia hänvisar till en handskrift från 500-talet som beskriver ett ”Mushes konvent” öster om Natpha i provinsen Damaskus. Fram till slutet av 1300-talet var klostret säte för en biskop.

1000- och 1100-talen var en tillväxtperiod: klostret utvidgades och befästes och kyrkan målades upprepade gånger. Inskrifter daterar kyrkans återuppbyggnad till 1058. Det större tornet återuppbyggdes i välhuggen sten på 1100-talet, troligen efter jordbävningarna 1138 och 1157. En ny större ombyggnad följde på 1500-talet; arabiskspråkiga Wikipedia anger år 1556.

Källorna är oense om när klosterlivet upphörde. Tyskspråkiga Wikipedia säger att det upphörde på 1600-talet; engelskspråkiga Wikipedia säger att klostret övergavs på 1800-talet efter periodvis verksamhet från 1400-talet, och noterar en syrisk befolkning på platsen 1838.[1][2][3]

Det förfallna romerska fortet byggdes om till en liten basilika, som länge var klostrets enda byggnad; munkarna bodde i de omgivande grottorna. Kyrkans fresker målades mellan 1058 och 1208 i tre lager ovanpå varandra, som arabiskspråkiga Wikipedia daterar till efter 1058, till 1090 och till 1208. Eftersom delar av de övre lagren har fallit bort är partier av alla tre synliga.

1100-talets återuppbyggnad av tornet, med omsorgsfullt huggen sten och valv i bottenvåningen, tyder på yrkesmässiga stenhuggare. Återupplivandet medförde nya byggnader: Dair el-Huqab, uppfört med hjälp av naturliga grottor, för munkarna och getterna; kvinnornas hus Dair el-Hayek med gästrum och seminarierum, under uppförande sedan 1998; samt ett utbyggt före detta garage i dalen.[1][2][3]

Under århundraden levde här en liten grupp munkar i bergens avskildhet. Klostret var biskopssäte fram till slutet av 1300-talet, varefter stiftet flyttades till Hama och Mardin och senare till Jerusalem och Damaskus.

År 1982 kom den italienske jesuiten Paolo Dall'Oglio till Syrien och till det förfallna klostret; 1984 började han återuppbygga det med frivilliga. Tillsammans med diakonen Jacques Mourad, i dag ärkebiskop av Homs, återupplivade han klosterlivet. Tyskspråkiga Wikipedia daterar erkännandet som klostergemenskap under Syrisk-katolska kyrkans beskydd till 1991; engelskspråkiga Wikipedia daterar nygrundandet till 1992. Gemenskapen, som fått namnet ”Klostergemenskapen al-Khalil i Deir Mar Musa al-Habashi”, är en dubbelgemenskap för män och kvinnor och lägger gästfrihet och dialog till de klassiska uppgifterna bön och arbete. År 2008 hade den sju fasta medlemmar, två kvinnor och fem män, vid sidan av tillfälliga frivilliga; tyskspråkiga Wikipedia nämner Jihad Youssef som abbot.

Dess fokus är ekumenik, särskilt mellan katolska och ortodoxa kristna, samt kristen–muslimsk dialog, med stöd av ett bibliotek. Strävan efter självförsörjning växte till ett centrum för ekologiskt jordbruk under halvökenförhållanden. År 2007 återupplivade två munkar från Mar Musa klostret Dair Mar Elian nära Qaryatain.[1][2][3]

Freskerna beskrivs som det enda fullständiga programmet av medeltida kyrkodekor som bevarats i Stor-Syrien och som ett nyckelbelägg för den syriska måleriskolan. Keramiken från tornet härrör nästan helt från 1300-talet och omfattar ett stycke Longquan-celadon från Yuandynastins Kina. År 2009 fann Robert Mason från Royal Ontario Museum stencirklar, linjer och gravar nära klostret, som han menade kan vara neolitiska.

Namnets ursprung är osäkert. Klostret är helgat åt Mose den svarte, en egyptisk ökenfader, men vissa inskrifter syftar på profeten Mose, och hänvisningar till Mose den svarte förekommer först på 1600-talet, möjligen efter abessinska munkars ankomst på 1400-talet. Tysk- och arabiskspråkiga Wikipedia berättar om en Mose från Abessinien som levde som eremit i en grotta här.[1][2][3]

År 1981 hade alla rum utom ett på den övre terrassen rasat; kapellet stod fortfarande kvar med flagnande målad stuck, men dess tak och ciborium hade eldats upp som ved. Enligt arabiskspråkiga Wikipedia pågick restaureringen från 1984 till 1991. Källorna innehåller inga nyare uppgifter om byggnadernas skick.[1][3]