Centralsynagogan i Aleppo

Enligt judisk tradition, så som den återges av David Sutton, lade Joab ben Seruja, kung Davids härförare, dess grund efter att ha erövrat staden, som då kallades Aram Soba; därav namnet Joabs synagoga. Den västra flygeln, den äldsta delen, dateras av engelskspråkiga Wikipedia till 400- eller 500-talet och av den tyskspråkiga till 300- eller 400-talet; den äldsta bevarade inskriften är från 834. Under mongolinvasionen 1260 var synagogan enligt den engelskspråkiga artikeln en av sex utsedda fristäder, medan den tyskspråkiga uppger att den gjordes om till moské efter mongoliska skador på 1200-talet. Den förstördes under Timurs invasion 1400 och återuppbyggdes mellan 1405 och 1418, medvetet i mindre skala för att inte väcka uppmärksamhet.

Efter den osmanska erövringen 1516 lockade den ekonomiska tillväxten judar från Spanien till Syrien, och en östra flygel byggdes där de nyanlända kunde följa sina egna riter. Byggnaden renoverades på nytt 1855. Resenären Pietro della Valle besökte den i augusti 1626, och forskaren Elkan Nathan Adler beskrev den 1905.

Vid pogromen i Aleppo den 1 december 1947 plundrades och brändes synagogan; tyskspråkiga Wikipedia rapporterar att flera församlingsmedlemmar, många av dem barn, dödades och att sidor ur kodexen brann. Byggnaden låg i ruiner till 1990, då det syrisk-judiska samfundet i New York finansierade en återuppbyggnad som slutfördes 1992. Eftersom det inte längre fanns något judiskt samfund i Aleppo förblev den oanvänd och ställdes under den syriska regeringens jurisdiktion.[1][2][3]

Komplexet hade tre delar: en västra bönesal, en central gård och en östra flygel. Den västra salen var indelad i tre skepp av kolonnrader; dess västvägg hade sju fönster av olika utformning, och i dess mitt stod en snidad teva av trä med sex trappsteg. I den södra änden, vänd mot Jerusalem, fanns Mittenskrinet och Moses skrin; det östra skeppet blev en entréhall med Det förseglade skrinet, ovanför vilket låg kvinnogalleriet.

På gården stod en kupolförsedd teva på fyra kolonner. Västväggen rymde Tekiahskrinet, där shofaren blåstes, med en plattform som nåddes via nio trappsteg och användes för omskärelser; Sommarskrinet stod mot sydväggen och ett beth midrash upptog norra sidan. Den östra flygeln innehöll de sefardiska judarnas skrin och den inneslutna Elias grotta, där kodexen förvarades. Sju skrin (hechalot) fanns i komplexet, och ett mindre kapell rymde genizan.[1][2]

Som samfundets huvudsynagoga speglade byggnaden dess sammansättning: enligt tyskspråkiga Wikipedia bad den sedan länge etablerade musta'arabi-församlingen i den västra flygeln, medan den östra flygeln tjänade som studiesal och bönerum för de senare anlända sefarderna, kallade ”franker”. Vid vackert väder, särskilt på sommaren, användes gården som helgedom under bar himmel.

I mer än femhundra år, sedan 1300-talet enligt tyskspråkiga Wikipedia, förvarade samfundet här Aleppokodexen, som den tyskspråkiga artikeln kallar den äldsta handskriften av den masoretiska hebreiska bibeln. Efter pogromen fördes den till Israel, 1958 enligt den tyskspråkiga artikeln. För den senare perioden noterar tyskspråkiga Wikipedia att kaddish- och kohanimböner tilläts i synagogan den 1 juni 2008.[1][2][3]

Ett utmärkande drag var dubbleringen av bönplatser: var och en av de tre delarna hade sin egen teva och sina egna skrin, så att sal, gård och östra flygel kunde användas efter årstid och församling. Källorna anger motstridiga dateringar för den östra flygeln (1400-, 1500- eller 1800-talet).[1][2]

Under det syriska inbördeskriget skadades byggnaden åter mellan 2011 och 2015 under oklara omständigheter. Sephardic Heritage Museum inledde restaureringen 2016; jordbävningarna 2023 orsakade ytterligare skador. Enligt engelskspråkiga Wikipedia (version från juli 2026) pågår restaureringen.[1][3]