Bab Sharqi

Porten anlades omkring år 200 e.Kr. och helgades av romarna åt solen. Enligt arabiskspråkiga Wikipedia fick den sin nuvarande form under kejsar Septimius Severus och fullbordades under Caracalla, enligt uppgift på platsen för en tidigare grekisk solport; en relief av en solskiva ovanför porten finns inte längre kvar till följd av restaureringsarbeten.

Enligt tyskspråkiga Wikipedia tågade befälhavaren Khalid ibn al-Walid in i Damaskus genom denna port den 18 september 634 under den muslimska erövringen. Eftersom den trefaldiga porten var illa lämpad för försvar murades den delvis igen på 1100-talet under Nur ad-Din; endast den mittersta öppningen behölls och gjordes om till en vinklad ingång, och en minaret lades till. Den stora fasaden restaurerades på 1960-talet.[1][2][3]

Porten har en stor central genomfart för karavaner och hjulfordon, flankerad av två mindre genomfarter för fotgängare. Dess dekor är minimal: utskjutande pilastrar är den enda prydnaden. Den kan ha förstärkts av flankerande torn. Med sina 26 meters bredd spände den över decumanus, senare Raka gatan, som hade en 14 meter bred körbana och två överbyggda kolonnader; rester av dessa kolonnader finns kvar innanför porten.[1][2][3]

Raka gatan, som nämns i bibliska källor, förbinder fortfarande Bab Sharqi med den västra porten, Bab al-Jabiyah. Det omgivande kristna kvarteret har fått sitt namn efter porten; i närheten ligger den armenisk-apostoliska Sankt Sarkis-katedralen, den melkitiska al-Zeitoun-kyrkan och, en bit norrut, Ananias hus. Unesco räknar stadsmurarna och portarna till de centrala attributen för världsarvet Damaskus gamla stad.[1][2][3][4]

Källorna dokumenterar inte portens nuvarande skick. De nämner restaureringen av fasaden på 1960-talet och förlusten av solreliefen genom restaureringsarbeten (odaterat). Unescos utlåtande från 2009 nämner murarna och portarna som bevarade attribut i den gamla staden.[2][3][4]